lottalivet.blogg.se

Här berättar jag Lotta, om mitt liv som frilansande sångerska, ensamstående mamma, anställd på Fryshuset och medmänniska i största allmänhet.

Machetemän och andra knivviftare.

Kategori: Allmänt

Jag vill bara göra ett inlägg angående hela Husby/Machete/Polis debatten.

Jag heter som sagt Lotta, är etnisk svensk mitt i livet och tänker och andas precis som du. Mitt blod är även rött om nu, mot förmodan, en macheteman skulle cutta mig.

Nog om det. Jag vill bara berätta en sak som hände för nästan exakt ett år sedan. det hände inte i "orten" utan på en mer "välbärgad" plats. Låt mig berätta scenariot.

I ett sommarhusområde med eljest medelsvensson finns det en man som heter Jimmy (han har ett annat svennenamn, men eftersom jag inte vill hänga ut någon så kallar vi honom Jimmy).

Jimmy har levt sitt liv på samhällets skuggsida. Trasslig barndom, mamma som ditchade honom för ny man och nya barn, snodde sin första drickaback av grannen och sen har det fortsatt småtjuv som eldar kabel, gör "affärer" ni fattar. Men en ganska harmlös typ i det stora hela. Han gör inte mycket väsen av sig mer än att hans schäferhund bajsar ner hela fritidsområdet, men det är ju ingen stor grej direkt.

Denne Jimmy har även under hela sitt liv kört bil utan körkort, han har åkt fast åtskilliga gånger och skitit i att komma till rättegången/arna. En tidig vårdag skickas en polispatrull till Jimmys adress. Jimmy möter de 2 poliserna ute i sin trädgård, de börjar snacka och Jimmy hamnar i en ganska otrevlig ordväxling med poliserna.

Meningen är att poliserna skall eskortera Jimmy till häktet för att invänta rättegångstiden för olovlig körning. Det hela urartar...

Jimmy känner sig pressad och eftersom han inte är helt rationell så flippar han och rusar in i sitt hus och stänger dörren om sig. Där kunde historien slutat.

Istället kallar polisen i en insatstyrka. I buskar och snår ligger svartklädda kravallklädda poliser. Jimmy står i takluckan på sitt sommarhus och skriker att han ska ta livet av sig om de tar med honom till häktet. Polisstyrkan kastar en chockgranat in i huset..Jimmy kommer ut ur huset med kniven i handen..Polisen skjuter Jimmy i benet..Jimmy hamnar på sjukhus en längre tid.

http://www.expressen.se/nyheter/man-skjuten-av-polis-efter-drama/

Summan av kardemumman är att...Jimmy hade tur, den polis som sköt honom prickade verkligen benet.

Musikbloggar

Kategori: Allmänt

Glad Påsk

Kategori: Allmänt

Hoppas ni alla får en bra påsk. Häng med familjen, ring en vän, ta en promenad. Eller bara njut av livet. Kram

Simhallen

Kategori: Allmänt

Igår var jag i simhallen med min mamma på eftermiddagen. Vi tog oss dit för att få slappna av, simma och basta. Precis som de flesta andra gör när de tar sig dit.
 
När vi var klara och på väg att gå så gick jag i förväg medans min mamma gjorde sig färdig. När jag skulle sätta på mig skorna så hörde jag att två kvinnor grälade längre bort bakom klädskåpen.
 
Den ena kvinnan var en kvinna som kan ha kommit från Iran/irak och den andra kvinnan var en Svensk/Finsk kvinna i övre medelådern.
 
Jag hörde bara hur det blev mer och mer intensivt och några andra kvinnor samlades och lyssnade, men ingen lade sig i eller försökte stoppa det som pågick.
 
Tillslut kunde jag inte hålla mig (såklart) utan gick emellan och vände mig framför allt till den kvinnan som verkade ha startat allt, den svenska (ryser av obehag). Vad hon hade gjort var att hoppa på den icke svenska kvinnan för att hon talade i sin mobiltelefon. Detta resulterade i ett gräl (eftersom den svenska kvinnan varit burdus och skitotrevlig). När jag hoppade in så försökte jag få den svenska (ryser igen) kvinnan att hålla tyst och förklara vad hon höll på med. 
 
Jag orkar inte gå in i detalj på vad som sas, men kontentan av vad som skedde var att:
 
Den svenska kvinnan agerade omklädningsrumspolis och var sjukt rassig, så när den icke svenska kvinnan talade i telefonen (med sin svårt sjuka och anorexidrabbade dotter) så hoppade hon genast på henne och störde henne i sitt viktiga samtal. Så sjukt provocerande och helt klart på en sån jävla lågstadienivå att jag hade örfilat upp henne om jag inte hade haft det verbala med mig...
 
När jag sedan lämnade situationen och den svenska (fy fan, vill spy nu) kvinnan satt och tog på sig skorna brevid mig och irriterat undrade varför jag blandad mig i och ville promt påpeka att hon gjorde rätt i att hoppa på kvinna med telefonen och att den icke svenska kvinnan ju hade blivit arg och kallat henne för psykiskt sjuk bland annat,  så kunde jag inte låta bli att fråga henne : Ursäkta mig, tror DU att det här var första gången denna icke svenska kvinna blev utsatt för något liknande? Och hur skulle DU hantera att konstant blir granskad i sömmarna och påhoppad av för dig helt främmande människor? Då fick jag inget svar.
 
Jag pratade med den icke svenska kvinnan och det var då hon berättade om sin dotter och hennes tårar föll ner på hennes kinder, då kunde jag bara krama henne...
 
Tänk..Hon hade tagit sig lite "egentid", från ett liv som förmodlgen konstant är på högtryck av stressen att hennes dotter skall insjukna, behöva akut hjälp eller svälta sig till döds. Hon gick till simhallen, bastade, rensade tankarna en kort stund.. För att senare bli påhoppad av en främmande kvinna bara för att hon svarade på ett samtal?
 
Vad vill jag säga med detta? Tjaaaa, kanske att innan du dömer någon, hatar någon eller gör dina egna förutfattade analyser så kom ihåg att vi alla faktiskt i grund och botten är MÄNNISKOR, och att i princip ALLA har sina ok att bära. Visa medmänsklighet och kärlek, ge andra den respekt du själv vill ha. Alltid.
 
Peace & Love
 
/Lotta

Rita på jobbet

Kategori: Allmänt

I går fick jag rita hur min logo skulle se ut. Jag delade bord med några sköna kollegor som också ritade. Det var kul. Sen var det ganska trist.

Men senare så blev allt bra igen. Ibland får man påminnelser om varför man gör det man gör och varför. Idag fick jag fina ord från kollegor.

Jättekryptiskt och ointressant inlägg. För dem som inte var där.

Empati, medmänsklighet och kärlek till alla.

/LottaLuv

Livet som kvinna, nu med snart 45 års erfarenhet.

Kategori: Allmänt

Jag föddes med snippa.
 
Brydde mig inte särskilt mycket om det eller tänkte på det överhuvudtaget under tiden på lekskolan, jag lekte med pojkar, flickor det spelade ingen roll.
 
Sen började jag skolan, 1:an var helt ok. Vi var alla lika nya och blyga inför den nya miljön, tjejer som killar.
När vi gått i skolan ett tag började vi att dela på oss lite mer, ibland jagade killarna oss på rasten för att kasta snöbollar eller mula oss på vintrarna. Vi flickor gick bakom skolgården för att få vara ifred ibland. För att få leka utan avbrott av killar som tyckte vi var töntiga.
 
Ibland fick jag frispel på killarna. En gång när Peter kastade ner min vita täckjacka på det snömoddiga golvet i hallen utanför klassrummet, tog jag Peter och hängde upp honom på kroken där jackan skulle hängt. Vi tjejer var ju större än killarna fram tills 4:an ungefär.
 
En annan gång gav jag Vanci näsblod. Det var inget jag planerade, men han bråkade mig i kön till matsalen, och jag har alltid haft lågt blodsocker, så min stubin innan lunch är jävligt kort.
 
Annars så flöt skolan på. 
 
När jag var 12 år fick jag mens. Det var som att livet tog slut. Vi var på Huvudstabadet och jag skulle byta om till bikini men i stället möttes jag av blod. På nått vis så kände jag att det var det värsta som kunde hända. Sen kom brösten, höfterna, rumpan och allt annat som kallas "kvinnligt" och min balettfröken var snäll nog att tala om för mig att jag kanske borde satsa på jazzdans istället, eftersom nån primaballerina skulle jag aldrig kunna bli.
 
När jag började högstadiet brukade killarna i 9:an komma fram till mig och prata med mig på rasterna bara för att de tyckte det var så jävla kul att jag var blyg och blev blåröd i hela ansiktet ända ut till öronen. Då bestämde jag mig för att jobba på att ignorera alla kroppssignaler och bara skita i att jag blir röd när jag blir generad eller arg och bara köra på. Jag jobbar fortfarande på det. Däremot har jag överkommit all rädsla att prata med främmande eller nya människor.
 
Efter att jag blev "kvinna" så insåg jag ganska snabbt att det motsatta könet blev ofokuserade och brydde sig ganska lite om vad jag sa om jag blottade något av mina kvinnliga attribut för mycket. Jag har suttit och pratat med killar och insett att de inte hör ett ljud av det jag säger eftersom de bara tänker på andra saker, sånt som inte har med det jag pratar om att göra alls. Men jag har hållit god min och låtstats att allt är som det ska. Jag är ju kvinna.
 
Att röra sig i det offentliga rummet, typ t-bana, parker, torg, klubbar med mera har också lärt mig att som kvinna är du aldrig fredad. Som den gången jag står på dansgolvet och någon greppar tag om min rumpa med båda händerna så att jag får fingrarna in emellan glipan. Jag fattar ingenting. Vänder mig om och där står en för mig helt okänd kille och flinar. Jag boxar honom så hårt jag kan på ansiktet att han ramlar.
 
Eller mitt första jobb efter gymnasiet. Min chef som konstant kom med sexuella anspleningar, varje dag, när som helst. Tacka fan att jag GAV bort KILOVIS av det godis han hade till försäljning i sin butik.
 
Och jag vill inte hänga ut nån, men om vi ska gå in på pojkvänner, förhållanden...ouff. Om jag inte var för tjock så var jag för social, om jag hade på mig det eller det så var jag slampig, om jag pratade med den eller den så var det fel. Oftast så var det den sidan de föll för i mig, mitt utseende och min personlighet, som senare utvecklades till ett "problem" eftersom jag är rätt smart också. Eller så hade de helt enkelt bara svår för att hålla kuken i styr. De ville ha kakan och äta varenda jävla kaka i hela stan samtidigt.
 
Jag skulle kunna fortsätta i all evighet om hur förbannad jag blivit alla gånger en kille/man sagt - Men! Du är ju riktigt smart! Eller hur nån gubbe på t-banan stirrat sönder sig på mina bara ben eller urringade tröja eller hur jag fick veta att det fanns lärare när jag gick i HÖGSTADIET som tyckte jag var fin!!!! WTF!!!!!!!
 
Men nu slutar jag. 
 
Att vara kvinna är ett heltidsjobb. Det slutar aldrig. Du måste konstant vara på din vakt, se efter dina intressen, se till att du blir respekterad och inte förringad. Men jag kommer inte sluta vara kvinna för det... För jag föddes med snippa.
 
 
Happy Fakking Internationella Kvinnodagen.
 
 
 
 
 
 
 
 

Skuggsidan

Kategori: Allmänt

Nu kanske ni tycker att jag är smått retarderad som lägger upp en bild på solen på min köksdörr... Men faktum är att det är första dagen solen välsignar mitt hem överhuvudtaget på hela vintern.

När du bor på "fel" sida av gården känns det rätt magiskt när vårsolen smyger sig tillbaka in i hemmet igen. Livet är på väg tillbaka!!!

När livet började

Kategori: Allmänt

Jag satt och kollade igenom mina anteckningar här på facebook idag och hittade denna ganska jobbiga och samtidigt jävligt stora händelse i mitt liv. Det är snart 5 år sedan det hände, min son kom till världen...Inte helt okomplicerat. Om du är gravid bör du sluta läsa nu.
 
hej...

tänkte bara berätta lite om hur jag mår..

Bäbisen Joseph och jag har nu varit hemma från sjukhuset i 5 dagar. jag låg inne på KS i 6 dagar.

Min förlossning var allt annat än underbar och jag vill att ni ska veta detta innan ni kommer träffa mig och ställa frågor osv.

eftersom Joseph var så rörlig i min mage, lade han sig inte med huvudet nedåt.. detta resulterade att man inom modern medicin vill kontrollera och mäta att allt står rätt till.

Jag hann åka ut och in på KS 4 ggr för att göra ett eventuellt vändningsförsök på honom.. detta innebär att man ger mig medicin för att slappna av min livmoder och sedan vända barnet. Alla de första 3 gångerna blev jag hemsänd, eftersom han låg olika varje gång. de ville inte vända honom ännu.. Nu är det så här att inför varje vändningsförsök så laddade jag upp mentalt och förberedde mig på att vad som helst skulle kunna hända. 

När man vänder ett barn i magen kan förlossningen starta, man kan få kraftiga blödningar och bli akut snittad.

Den 4 gången jag var inne remitterade dom mig till förlossningen för mina egna värkar och sammandragningar började bli starkare. Den dagen låg jag på ett rum utan att få ett enda svar på när det skulle göras eller om det skulle hända denna gång heller... när jag varit där från kl 8,30- 19,30 utan att få träffa en läkare, få äta och fick ett dropp som fastnande i venen i min hand bröt jag ihop i tårar och ville bara gå hem.. 

De bokade en ny tid två dagar senare, och hela tiden var jag orolig för Josephs hälsa.

På onsdagen gjordes så äntligen vändningsförsöket och det lyckades utan problem:) jag var så lycklig att vår resa att få träffas äntligen hade börjat. De gav mig medicin för att göra värkarna kraftigare och jag fick kraftiga sammandragningar på kvällen, men då var inte min livmodertapp redo, så de fick avstanna allt med citodon.

Nästa morgon hade jag öpnnats lite till, och när det tog Josephs hjärtljud var han uppenbarligen mycket stressad inne i magen, vilket gjorde mig ännu mer nervös.. DÅ kom de till nästa fas. Att stoppa in en ballong i min livmodertapp för att starta min kropps produktion av ett speciellt hormon...när sedan den var öppen skulle ballongen lossna av att Josephs huvud tryckte på ...så bara det gjorde att det kändes värt det. Men tro mig, då började jag känna mig som ett försöksdjur.

När sedan sammandragningarna var så starka att jag kanppt kunde stå eller andas hade fortfarande ballongen inte ramlat ut och jag kände inget huvud i mitt bäcken.. då var kl 4 på eftermiddagen. Dom hämtade ultraljudsmaskinen och då visade det sig att Joseph vänt sig tillbaka...men i och med att jag nu hade haft kraftiga sammandragningar i så många timmar börajde han (och jag) bli helt utmattade, så då blev det dags att skickas till kirurgen för att snittas akut...jag minns bara att jag längtade så efter att få träffa honom snart att jag inte hann reflektera så mycket, allt gick så snabbt. 

Jag satt på ett operationsbord och skulle få epiduralbedövning för att jag skulle kunna vara vaken och ta emot honom i min famn när dom plockat ut honom. Då startade hela processen och allt jag tänkte var att snart ska jag få träffa min bäbis!!!!!

dom fick brottas med honom igen för att han hade tydligen vänt sig igen.. Så Joseph blev utryckt ur min mage i benet. 

Efter det blev det KAOS, jag fick aldrig se honom, för de skulle börja ta min moderkaka och då kände jag hur dom bokstavligen drog inuti mig, och jag fick dödsångest..allt jag minns är hur narkosläkaren tryckte ner mitt ansikte med masken för att söva mig och att jag trodde jag skulle dö utan att ens få se mitt barn...

Sen var jag borta i 8 timmar..........Visste knappt vad som hänt om jag fått en son eller dotter om han levde eller var död...och min syster och mamma fick inte reda på nått heller. Dom satt med en nyfödd bäbis som inte hade en mamma där..

hela sjukhusvistelsen på KS är för mig klädd i mörker,,, jag fick posttraumatisk stress, en ångestattack, skulle skickas hit och dit och medicineras med allt möjligt tills jag till slut sa STOPP!! jag vill inte vara med längre.. dom behandlade mig som ett experiment, eller som om jag var sjuk..allt jag hade var en väldigt stark och rörlig bäbis i magen som inte var riktigt redo att komma ut...

Nu är jag hemma och njuter av att få vara tillsammans med min bäbis..Min kropp är helt sargad efter att varit sängliggande och opererad och allt annat, så jag försöker sakta komma igen.

JOSEPH är världens starkaste och gulligaste bäbis och är den som gjorde att jag klarade mig igenom allt detta. jag kan inte sluta lukta på honom, amma honom, titta på honom och gosa med honom...

Om du har orkat läsa allt detta är jag tacksam över att ha dig som vän.....

Vi kommer att ses, men det kommer oxå ta ett tag innan jag är redo.

Kram Lotta

2008-07-05
 

Att säga NEJ till barn

Kategori: Allmänt

Just nu pågår debatten om kafét som vill förbjuda barn här i Stockholm.
Jag skulle vilja göra mitt inlägg i den debatten.
 
Förbjud istället FÖRÄLDRAR som gör aktiviteter med sina barn som barn tycker är skittrist.
 
Visst det finns olika åldrar när det funkar bra med fika och bebis..typ från nykläckt fram till de börjar gå. Under den tiden är de rätt nöjda med att bara sitta och titta på saker som händer bara de får nått att pyssla med.
 
MEN att byta blöjor på bordet inne på ett kafé (hörde ägaren prata om att det hände) är för mig sinnensjukt. Att exponera BARNET mitt bland folk utan att bry sig som förälder är också rätt skumt. Skulle du vilja visa din rumpa framför alla människor när du gick på toaletten? Ha toan i anslutning till bröddisken och utan dörr liksom. Antar att du svarar nej.
 
Från det att barnet börjar gå och vill ge sig ut på egna upptäcksfärder är det inte ens kul som förälder att ha med ett barn på fik. Det var inte det för mig alltså. Jag har sett många föräldrar som fullständigt skiter i vad ungen gör, för de är upptagna med att prata med sin fikakompis eller mobilen. Barnet är på väg in bakom disken, ut på gatan, går runt till andra människor och är helt fria att göra som de vill.
 
Visst, frihet under ansvar, men alla människor är inte snälla, alla fikagäster inte psykiskt kapabla att ta hand om och se andras barn som egna individer med behov och känslor och alla som jobbar på kafé har inte tid att hålla ögonen på sina gästers barn så att de inte blir nersprungna eller skadar sig.  Oftast så finns det nån vuxen på plats som ser till att barnet inte drar, gör sig illa eller blir kidnappat. Och när föräldern uppärksammas på detta så bryr de sig oftast inte särskilt mycket. Visst det finns ett uttryck som säger att " It takes a village to raise a child"..Men då är nog oftast byn med på den grejjen och engagerar sig.
 
Jag brukar fika med min son (snart 5år), men då vet jag..att när bullen och saften är i hans mage, då är fikan SLUT! Att ens boka en fika med en annan förälder med barn i samma ålder och tro att man ska kunna fika och snacka vuxenprat är löjligt. 
 
Vad jag vill säga är, att när jag hör vuxna människor säga - Åh vad jag hatar barn i det offentliga rummet, de skriker på flyget, tåget, fiket, i affären osvosvosv. Så blir jag fan förbannad. Hata i så fall FÖRÄLDRARNA som ska släpa med sig barn på vuxenvillkor och vuxensaker.
 
Och jag tycker visst att man ska resa med sina barn, gå och fika med sina barn, gå och handla med sina barn, men KOM IHÅG att göra det utifrån ditt barns behov. Så slipper framförallt ditt barn känna sig förnedrad, utsatt, oönskad eller som ett irritationsmoment.
 
PEACE

Hopp om livet

Kategori: Allmänt

De här små rackarna gav mig så otroligt bra feeling på vägen hem från jobbet idag. De är gula, de växer i jorden och de hade kompisar. Livet är på väg tillbaka till oss. Pheeeeeeew.

Prima Barn

Kategori: Allmänt

Idag läste jag att BUP nu säljs ut till ett företag som heter Prima Barn AB.

Jag har mått lite illa sedan jag läste "nyheten", varför?
Jo för att Prima Barn AB har bestämt att all personal på BUP i Järva (Spånga-Tensta) får gå och ersätts av Prima Barn AB´s egna personal.
Jag tvivlar inte på att personalen som kommer in istället är kompetent, MEN jag har stora förbehåll när det gäller tillvägagångssättet. Fast namnet PRIMA BARN...Det skrämmer mig också.

Här har vi ett företag som arbetar med psykisk ohälsa bland barn, detta företag skiter fullständigt i att barn som kan ha haft samma samtalsterapeut/psykolog under en lång tid och byggt upp ett förtroende för en vuxen (kanske i en värld där det just är vuxna som svikit dem) nu blir utan & istället måste börja om med nya.

Att gå med vinst med barns liv som insats är det mest skrämmande jag kan tänka på..Barns utsatthet i vårt samhälle ÄR redan stort och att nu på den plats där barn skall få chansen att bli hela, fullt kapabla, stärkta och att läka från trauman skall bli inkomstbringande är så läskigt att jag nästan inte vill tänka tanken.

Jag har varit inne på Prima Barn AB´s hemsida och läst och den ser inte så läskig ut alls, det är fullt av kompetens inom olika områden av psykiatri och det finns ett evidensråd med proffesorer.
Det enda som jag blir skrämd av när jag läser sidan är detta "Därutöver deltar PRIMA i flera läkemedelsprövningar" Vad betyder det egentligen? Att Prima kommer rekommendera mediciner som ännu inte är färdigtestade? Till barn till familjer som kanske dessutom i många fall har bristande kunskaper i det svenska språket?  

Jag konspirerar bara, MEN utförsäljningen av "Svensk Välfärd" och det som en gång kallades" Folkhemmet", kommer slå tillbaka så hårt och så snart ( det har börjat ) att jag kan inte förmå mig att förstå hur människor som vuxit upp här de senaste 20-30 åren kan rösta på en politik som nedmonterar allt. Jag VET att det var S som började sälja ut men Alliansen har tagit utförsäljning till en HELT ny nivå, "Kom och KÖP allt SKA BORT, Halva priset!"

De som kommer betala det tyngsta och största priset är våra barn. Det klassamhälle som börjar ge sig tillkänna med REVA, Utförsäljning av Allmännyttan, vården, lokaltrafiken, förskolor,gymnasieskolor,maten You name it! Det kommer Bite Us In The Ass sååååå mycket mer än bara vägda kissblöjor och hästkött. KOM IHÅG DET!

 
Fred,Kärlek och Gemenskap.
 
Artikeln i AB
 
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16327534.ab
 
Primas hemsida
 
http://primapsykiatri.se/index.html
 
 
 
 

Om du aldrig missat ett flygplan har du inte levt?

Kategori: Allmänt

För många år sedan hade jag en pojkvän som bodde i London. Jag var väl ungefär 20 år ung vid tiden. Han var musiker och vi möttes första gången i London.
 
Jag och mina tjejekompisar åkte till London på semester, vi älskade klubbarna, kläderna och musiken (LP, singlar,kassettband) man kunde köpa till halva priset mot i Sverige (those where the days). Första kvällen vi landade så drog vi direkt till centrala London, det var söndagkväll och skitdött..men vem brydde sig, vi var i LONDON!
 
Hamnade på nått sunkigt snabbmatställe när vi insåg att det mesta var stängt. In på stället kommer ett gäng killar (som senare visade sig vara bröder) Vi nackade en massa skit, hade skoj och bytte adresser och nummer (e-mail var knappt uppfunnet, ok). Sen är jag inte säker på att jag minns allt som det var exakt, men det visade sig att dessa killar var med i ett band som hette The McKoys och hade en hit som hette "Family" och låg på listorna.
 
Hur som helst, de kom till Jazzfestivalen på Skeppsholmen och spelade. Samma kväll spelade även Jamioquai om ni minns honom..Den kvällen var MAGISK, det blev ett jättejam på Teater Galeasen efteråt..episkt på många vis. Alla musiker som spelat på festivalen var på scenen och jammade loss.
 
Nåja, jag blev i alla fall till sist tillsammans med en av killarna i McKoys och skulle åka till honom och hälsa på i London där han bodde. När jag tänkte London tänkte jag på de platser jag besökt, centrala delar, Bayswater mm. Min kille bodde vid Clapham Junction i Battersea. Ett ganska nedgånget område och när jag kom till London första kvällen och skulle möta upp honom så var han just på väg hem från en konsert i Amsterdam. De var sena...Väldigt sena om vi säger så..Jag var ensam i London, med begränsad reskassa och bara ett mobilnummer till min "kille" som han nu får bli kallad. Jag hann se 2 filmer på bio innan jag tillslut med en smula panik i kroppen insåg att jag ännu inte fått tag på min "kille" och att jag borde skaffa en plats att sova för natten. Men tänkte att jag ringer EN sista gång innan jag gör det. DÅ kom jag fram och fick tag i honom!! 
 
Vi möttes och  åkte "hem" till honom, det visade sig att hans "hem" var en liten nedgången etta utan el i ett av de skummaste områdena i Battersea. Jag var inte rädd av mig och har väl aldrig varit så jag fann mig i situationen. Så här i efterhand så måste jag säga att jag är till 100% övertygad om att min "kille" hade lånat lägenheten av en kompis, för att kunna spendera tid med mig under den vecka jag var där. Eftersom att han antagligen hade fru & familj.. Freshness! Men,men...Att det kunde vara så hade jag inte en tanke på då!! Jag var ju Queen of Fukking everyting!
 
Under tiden jag var där så var han dessutom borta på olika grejjer så jag spenderade mycket tid ensam..Plankade på tåget till stan, hamnade mitt i värsta polisdramat på gården, blev kallad Yardie av de som bodde där och spenderade min pyttelilla reskassa på mat och lite shopping.
 
När det var dags att åka hem till Sverige igen så skulle min "kille" ha en konsert samma kväll på en känd arena i London. Jag var lite besviken att jag skulle missa detta, men min tröst var att jag skulle bara hem till Sverige för att byta packning och dra till Grekland för att träffa min familj. Jag skulle åka hem på lördagen, då hade jag ca 25 pund kvar i fickan. Drog från Battersea mot Heathrow, hade beräknat restiden bra (trodde jag) men när jag hade åkt med tåget och fortfarande hade sjuuukt mååånga stationer kvar började jag bli jävligt nervös.. 
 
När jag var framme på Heathrow var det 20 min kvar innan planet skulle lyfta. Incheckningen hade precis stängt när jag kom fram, hon som stod där bara tittade på mig och sa - du, det tar dig ungefär en kvart att komma till din gate och vi stängde incheckningen för 20 minuter sedan. Jag fick paniik & ville gråta. Jag hade bokat en biljett via SAS och hon hänvisade mig till deras disk. Kom dit snackade, drog historien om att jag måste till Grekland, jadajada och TACK GUD, de fixade en hemresa på söndagförmiddag istället UTAN att jag behövde betala 1 krona! 
 
Men VAR skulle jag spendera kvällen? Klockan var ca 17 när detta hände och nästa plan jag skulle med gick vid 12 nästa dag.Så jag ringde min "kille", gick på konserten, gick upp sjuuuuukt tidigt nästa morgon, flög hem till Sverige till min lägenhet där min telefonsvarare var BOMBAD med meddelanden från min familj som redan varit i Grekland en vecka och inte hade en aning om vem min "kille" var, bodde eller hur de skulle få tag på honom..De trodde typ det värsta! Min mormor ringde och fick tag på mig till slut och jag fick tag på min familj, kom till Grekland och slutade höra av mig till min "kille" efter ett tag..
 
En eloge till mina föräldrar..som har stått ut med SÅ MYCKET! Som ni fattar så var inte det här första eller sista gången jag hittade på äventyr.
 
Hahahahahaha Herregud.
 
 

Lyx

Kategori: Allmänt

I dag har jag levt ett liv i lyx. Först fick jag lämna hemmet för att gå och arbeta.

Som om inte det var nog så hämtade min syster min son på dagis så att jag kunde gå och handla middagsmat bara till mig!

Det blev risnudlar med wokade champinjoner, minimajs, purjolök & tofu. Kryddat med chili, ingefära och vitlök. Luktar fortfarande vitlök om fingrarna. Fresh! Men gott som fan.

SEN fick jag åka till Tensta för att sjunga med min älskade gospelkör igen. Har inte varit där på 3 veckor... Det är många terapitimmar som gått förlorade. Att sjunga är det bästa för min själ.

Men vet du... Det slutar inte där.. Lyxen fortsätter! Efter kören fick jag gå på Debaser med fina vänner och lyssna på Cody ChesnuTt. Det var grymt. En artist som är äkta och tror på att sprida bra budskap till människorna. <3 

Nu sitter jag hemma, lite trött, lite hes men jävligt nöjd. Gud är god, livet är vackert. Kärlek till mänskligheten

/Lotta

P.S bilden är från repet i Tenstakyrkan, i förgrunden ser du Cedwin, vår grymma körledare. Vi spelar på Fasching den 9 mars. Kom vettja.

Hej IGEN!

Kategori: Allmänt

Nu har jag varit borta från världen alldeles fööör länge! Sedan 7 februari för att vara exakt. Min son fick influensa, sen öroninflammation sen fick jag influensa..Som en enda lång mardröm. Men NU ÄR DET ÖVER!! Hurraaaaaaaaaaaaaaaaa!

Bjuder på lite musik.

http://youtu.be/6MFbbYHCsK8

Ses snart igen.

/Lotta

Näthat, Livskris, Sorg, en sörja från mig till dig

Kategori: Allmänt

Debatten om näthatet pågår för full, dygnet runt, överallt. Det hatas mest mot kvinnor & människor av annat etniskt ursprung än det som kallas "Svenskt". Enligt rapporter och undersökningar, seriösa eller mindre seriösa, så verkar fenomenet mest av allt drivas på av män. Vita, kränkta sådana.
 
Vilka är dessa män, hur många är de, var bor de och hur blev det så här? 
 
Det skulle jag nu verkligen vilja ge dig svaret på. Men eftersom jag inte gör statistiska mätningar, är proffessor inom området eller ens är antropolog så kan jag nu bara höfta fram vad jag tror kan vara en del av"svaret". 
 
 
Vad är Kärlek, här enligt SAOL; "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet"
 
Inlägget ovan hittade jag på google när jag sökte på " Vad är kärlek", det låg faktiskt inne på vårdguidens sida. Jag skulle vilja lägga till att Kärlek även kan sträcka sig bortom EN man och EN kvinna, utan att man kan känna Kärlek till sina medmänniskor och deras bästa.
 
När jag googlar på "Vad är hat" så finns det ingen sida på vårdguiden, jag scrollar lite och hamnar på Flashback, där det divideras huruvida hat är motsatsen till kärlek eller om att hat kommer från narcisster som känner sig kränkta och förbisedda i samhället. Jag tror faktiskt mer på det sista.
 
Vem hamnar i "hatträsket" då? Det skulle man ju vilja veta! Är det bordsgrannen i lunchrummet, dagispappan som lämnar samtidigt som du, kassören på ICA, handläggaren på CSN, väderpresentatören, killen som alltid blir fullast på festen, revisorn, sophämtaren, politikern?? VEM ÄR DET? 
 
Har du någonsin sett en alldeles levande näthatare sprida sitt har IRL, liksom stå på en föreläsning om feminism och skrika - din jälva fitta, jag ska ta sönder dig med ett järnrör! Eller komma in på ett möte på Livstycket ute i Tensta där Somailska  kvinnor pratat om sin framtid och skrika - Blablablablababbeblablabla.
 
Tack och LOV så verkar det inte vara lika vanligt som just, näthat. Varför då? Kanske för att anonymiteten på nätet gör att man nästan "på låtsas" kan ge kvinnor på datingsajten skamliga förslag utan att skämmas, medans man i baren vet att man hade fått en käftsmäll. Man kan hälla ur sig hat gentemot PK vänster och annat "pack" utan förbehåll, för man VET ju att ingen kommer hålla fast dig, spöa dig eller ringa polisen som kommer komma och hämta dig. Du går liksom fri, får spy ut ditt hat utan att ta konsekvenser, du blir mer och mer avtrubbad och flyttar fram gränserna mer och mer, du ska döda, stympa, tortera You name it I CAN DO IT!
 
Lite som porrsurfande..du startade när du var 14, och kollade softporr, tröttnade när du var 18 och började hitta "specialintressen" , flyttade fram gränserna mer och mer tills du sitter där och tajjar loss till åsnor. Vad fan HÄNDE??
 
Kan det vara så att ju MINDRE kontakt man har med kvinnor, desto mer främmande blir de och desto mer framstår de som ett hot? Dessutom ska starka, framgångsrika, allmänbildade, sexuelltfrigjorda kvinnor eller kvinnor i offentligheten period skall hatas till varje pris!! Varför då? Hur blev det så, att kvinnor som tar steget ut, sätter ut hakan och tar fajten, skall bombas och tystas med hat. Så jävla in absurdum att jag faktiskt måste säga att mitt mansförakt växer för varje dag, ge mig lite nyanser för helvete! 
 
Men hur får man stopp på det då? Jag skulle vilja att varje anonym, näthatande man fick en spegel, en spegel där han fck se sig själv in i ögonen länge. Ställa sig själv frågan, hur blev jag såhär? Vad är MIN historia, hur kunde min själ gå sönder så mycket att hatet är det enda som finns plats? Vilken livssorg eller tragedi ligger bakom en människa som endast kan finna en tillhörighet i livet..Genom att hata?  Jag tror att bakom varje näthatande man, så finns det ett sårat pojkhjärta, en oälskad son, en nyskild, en polisanmäld, en människa som blivit missbrukad av samhälle, en kvinna eller kanske bara sitt fotbollslag?! För vad fan vet jag..jag kan ju i alla fall bara gissa. 
 
Min förhoppning är att "Näthatarna" bara är 20 stycken, och att när de väl hittat en ny mening i livet, så kommer näthatet att ta slut. Bra va?! Låt oss alla ge näthatarna nya insikter, besvara inte hat med hat, utan ge dem den empati det uppenbarligen gått miste om i livet. Sprid nu i stället nätkärlek, för STÖRST av ALLT är KÄRLEKEN.
 
Frid, Kärlek och pussar i massor.
 
P.S
Gud är KÄRLEK i de flesta kända eller okända religioner, Gud är att göra gott för sina medmänniskor, Gud är att se bortom ytan, Gud är att ge människor en chans, Gud är densamme för alla! Sen om du väljer att kalla henom för Jahve, Allah, Buddah, Ganesha, Gunnar eller Brunhilde så är det ditt val. 

Tandläkaren

Kategori: Allmänt

I går var jag med min son hos tandläkaren på 5 års kontroll. Han är världens bästa när det kommer till kontakter med vården. Alltid cool, alltid nyfiken och lätt att ha att göra med.
 
När vi var på väg in till tandläkaren så tog han tag i min hand och stannade mig. Han sa - mamma, jag tycker det här är spännande. Mitt mammahjärta hoppade två varv av ren glädje. När han sedan klättrade upp i stolen och genomförde undersökningen var det som det naturligaste i världen. Jag hoppas att han alltid kommer känna så.
 
Min förhoppning är att han slipper tandreglering och annat jobbigt, han har inte sugit på napp alls min son. Det gjorde däremot jag..tills jag var ca 4 år. Det resulterade i en hel del besök hos tandläkaren. 
 
När jag var 8 eller 9 år så hade mina framtänder varit så långsamma med att växa ut efter att jag tappat dom så att tänderna brevid hann ut före och framför. Då fick jag en bettskena som skulle vidga gommen så att framtänderna skulle få plats. Jag fick själv snurra ut lösgommen med en liten nål, 2 varv i veckan. AJ, vad det gjorde ont att sätta tillbaka gommen i munnen. Den spände ut och den satt som fastgjuten i munnen. Bah!
 
Nåja, jag slapp den efter ca 1 år och allt var lugnt och fint och problemfritt tills jag började gymnasiet. Då var jag på en rutinkontroll när min tandläkare upptäckte att en av mina hörntänder var en mjölktand! Antagligen hade den aldrig lossnat för att jag fixade till bettet där i 9 årsåldern, den kom liksom inte loss.
 
Nu fick jag, sommaren innan jag skulle börja gymnasiet, dra ut mjölktanden och operera upp ett hål längst bak i gommen (dit den riktiga "vuxentanden" hade vandrat och lagt sig för den inte kom fram). Tänk dig, att som 16 årig tjej och allt det innebär med osäkerhet, killar, utseende och GOD knows, gå omkring med ett stort hål i käften. Det var jobbigt, men jag sa att jag hade tappat tanden i ett slagsmål när nån frågade (som jag inte kände).
 
Under 3 år drogs den riktiga tanden fram till rätt position i munnen, spänna, dra, späna, dra, spänna, dra..ja du fattar. Det gjorde rätt ont, ofta. Och självklart gick tandställningen sönder vid de mest pinsamma tillfällen, på klassresan, på klubben (ja, jag var ju fan ute på disco med min tandställning).
 
Ett av mina konstigaste minnen är precis när jag fick tandställningen, min dåvarande pojkvän, några år äldre, egen bil, taekwondo mästare, cool som få, skjutsade mig hem efter att vi varit ute. Jag var förvånad över att han inget sagt om min tandställning (som jag för övrigt inte hade när han och jag började träffas!) Så vi satt och småpratade ett tag i hans bil när jag säger - Men du, har du inte märkt något annorlunda med mig idag? Varpå han svarar - du har klippt dig? Hahahahaha. Känslan av befrielse (han hade ju inte ens märkt att jag hade förnedringsställning i munnen) men också känslan av förvirring (men VAD exakt är det han då ser hos mig, tittar han ens) den glömmer jag aldrig.
 
Jag var i evighet AMEN, tacksam när jag som 19 åring fick plocka bort min tandställning. 

Vår inne

Kategori: Allmänt

Köpte pärlhyacinter och ljusgröna ljus till köket. Försöker skynda på våren lite.

Lena

Kategori: Allmänt

När jag var 14 hade jag en pojkvän som hette Jörgen. Han bodde i Hallonbergen med sin mamma och storebror. Jörgen hade en tjejkompis som hette Lena. Lena bodde i Rinkeby med sin mamma.
 
Lena och jag blev kompisar, vi gillade Jörgen båda två och så gillade vi samma musik, reggae och var på grund av det lite "udda" i en del ögon. 
 
Lena och jag hängde en del i Kungsträdgården (ca 1983/84), vi hade kinaskor, ryggsäckar med fullkornssmörgåsar i och hade en mission, att upptäcka världen utanför "norra sidan" , Jag och Lena gick även på en del reggaefester tillsammans. Vi hade mycket kul jag och Lena.
 
Lenas mamma hade ett solarium hemma i deras lägenhet i Rinkeby. Det var ett superduperextradeluxefakkingallt solarium i guld. Lena och jag solade ohäslosamt mycket under denna period. När vi var hemma hos henne en dag så hittade vi hennes mammas favoritsingel Islands In The Stream med Kenny Rogers och Dolly Parton. Vi spelade den och sjöng högt ut genom fönstret på 4:e våningen för vi tyckte att den var så härligt töntig den där låten. En kärlekssång som handlade om öar i strömmen liksom..Vad fattade vi, två 15 åringa tjejer med livet framför sig.
 
Efter ett jullov några är senare, när Lena och jag hade tappat kontakten lite så sprang jag in i henne på stan. Jag frågade hur hon hade haft det och hon svarade,men var rätt neutral och passiv i sitt sätt att svara, så jag kände mig lite dum och visste inte vad jag skulle prata om. Från ingenstans kom jag att tänka på Lenas mamma, som hade solariet och gillade Kenny Rogers. Jag frågade - hur är det med din mamma då? Då svarade Lena, att på nyårsafton, när hennes mamma varit på fest hemma hos hennes nya kille som bodde i "bananhuset" eller "Karleskanäset" som huset kallades i folkmun, på den nyårsfesten, men den specielle nya killen, då hade Lenas mamma blivit ihjälslagen av densamme..
 
Jag har tänkt mycket på Lena genom åren,och sökt efter henne på nätet och på stan..Lena hade ett så jävla ovanligt namn som Andersson. Så jag har inte sett eller hört om henne. Min önskan för Lena är, att hon sluppit gå samma väg och möta samma öde som sin stackars mamma.
 
 
Baby, when I met you there was peace unknown
I set out to get you with a fine tooth comb
I was soft inside, there was somethin going on
You do something to me that I can't explain
Hold me closer and I feel no pain
Every beat of my heart
We got somethin goin on
Tender love is blind
It requires a dedication
All this love we feel
Needs no conversation
We ride it together, ah-ah
Makin love with each other, ah-ah

Islands in the stream
That is what we are
No one in-between
How can we be wrong
Sail away with me to another world
And we rely on each other, ah-ah
From one lover to another, ah-ah

I can't live without you if the love was gone
Everything is nothin if you got no one
And you did walk in tonight
Slowly loosen sight of the real thing

But that wont happen to us and we got no doubt
Too deep in love and we got no way out
And the message is clear
This could be the year for the real thing

No more will you cry
Baby, I will hurt you never
We start and end as one, in love forever
We can ride it together, ah-ah
Makin love with each other, ah-ah

Skriva en bok.

Kategori: Allmänt

En av mina vänner skrev här i en kommentar att jag borde skriva en bok. Hon har rätt, frågan är bara hur jag skulle få plats med allting i en endaste bok. Jag har så många spår att följa.
 
1. Att jag likt Astrid (hon som ifrågasatte toabilden) ständigt under min skoltid på mellanstadiet hamnade i konflker med både lärare och elever p.g.a att jag inte alltid "var som alla andra".
 
En händelse jag minns var att min lärare på mellanstadiet Lily Ericson, inte var vad jag tyckte en "bra" lärare. Varför? 
Jo, för att hon i tid och otid, samhällslektion som mattelektion som engelskalektion alltid lyckades dra ett sidospår och börja prata om hennes hemort Åland. Det brukade alltid börja med - När jag var på Åland.
 
En engelskalektion fick jag frispel (jag var 11 eller 12 år) och när Lily började en mening med - När jag var på Åland, så ställde jag mig upp i min bänk och sa - jag är så jäääävla trött på dina , När jaaaag vaaar på Ååååland! Vilket faktiskt resulterade i ett regelrätt slagsmål!! Min fröken fick frispel och drog med mig ut i korridoren, nöp mig hårt så in i helvete i armen och skrek tills jag låste in mig på toaletten i korridoren tills hon tappade lusten att bråka med mig och gick tillbaka in i klassrummet för att beräta mer om Åland.Blåmärket efter detta var inte att leka med.
 
På samma skola blev jag även oskyldigt anklagad för en karikatyr gjord av en manlig lärare på ett bollplank. Jag hade ovetandes om detta idrottslektion på baksidan av skolan, det var varmt så vi var ute på grusplanen, när KG kommer ångandes för fullt (den manlige läraren alltså) ner på planen, haffar mig, skäller ut mig efter noter. Du ska städa bort, jag ska kontakta dina föräldrar, du ska lära dig respekt blablabla. Jag stod där med gråten i halsen och fattade NOLL. Att jag aldrig fick en ursäkt för att vara oskyldigt anklagad har jag inte ens tänkt på fram tills nu.
 
Samma skola. Nyss utexaminerad musiklärare kommer, våra klass gör det man gör, testar hur långt vi kan gå innan han blir arg. Det visade sig att han hade riiiktigt kort stubin. Han tog en av killarna i klassen, höll honom ut genom fönstret ( på tredje våningen) och fick på så vis tyst på oss. Knäpptyst. Jag tror att vi alla i klassen vart djupt chockade över att han visade sig vara så aggresiv. Vi hade kastat suddigummin, vet inte om det är att likställa med misshandel. Den läraren fick inte vara kvar.
 
Samma skola skickade mig även till barnpsykologen i 5:an. Varför? Jo, jag ifrågasatte, hade egna förklaringar på saker, sade ifrån och emot när jag inte tyckte det fanns vett och sans. Alltså var jag psykiskt störd. Jag är tacksam över att berätta att denna barnpsykplog gav mig en dignos som inte skolväsendet var nöjda med. Hon sa- Lotta är väldigt allmänbildad, före i sin utveckling och är därför uttråkad. TACK för det! Är det enda jag vill säga. Hade detta vara i dagens skolsammhälle hade jag lätt fått mediciner och diagnoser (inget fel med det när det behövs).
 
Nu ska jag inte skriva mer, så jag lämnar historien om min klasskompis som ville att alla skulle skriva en petition om att jag skulle byta klass,den gång  när jag i panik slog till en av de "stora" killarna som kom med en vattenfylld kondom i ansiktet i biblioteket coh JAG fick skit för det kom vatten bland böckerna, eller alla jävla tafsande killar, isbollar, knuffar och annat skoj jag stod ut med.
 
Så, tack för det. Första kapitlet skrivet. 

Tänker tillbaka

Kategori: Allmänt

Jag sitter och pratar med min kära syster och minns tillbaka till en tid för länge sedan. Året är väl ca 1988 och hon har egen firma och säljer teaterbiljetter på Norrmalmstorg, jag har just slutat gymnasiet och är anställd hos henne.

Vi hänger mycket i krokarna runt Norrmalmstorg och centrala Stureplan. Vi hänger även på en svartklubb som hette 88an eller clique beroende på när man hängde där. Det låg på Regeringsgatan 88 och var ganska ökänt för sitt klientel av danssugna "innemänniskor" och en hel del människor som inte hade vanliga 9-5 jobb om vi säger så.

En av våra vänner var Murat Aslan från Tensta som vi en gång tog med på en förhandsvisning av West Side Story på China teatern. Han och vi satt på första bänk på parkett, vilket betyder att vi mer eller mindre satt på scenen. När det började bl bråk och konflikter på scen (West Side handlar om gängbråk) så blev Murat så engagerad i allt som hände att han började skrika och snacka med ensamblen på scen. Ett oförglömligt ögonblick. Han var MED och engagerande sig till 100% i vad som hände på scen.

Samme Murat blev tyvärr några år senare knivmördad då han jobbade i dörren på Dr Albans klubb Alphabet Street, låten No Coke hedrar hans minne. R.i.p Murat